19.40
Jag tror att jag är en stängd person. Kanske inte när du känner mig men annars. Jag har svårt för uppmärksamhet fast att jag gillar att vara annorlunda. Jag har en stor rädsla för att vara som alla andra, för det har tidigare styrt mitt liv något så sjukt. Om fjortonåriga jag hade sett mig idag, hade jag skrattat rakt ut. Jag hade undrat vad som gått fel. För allt var så jävla viktigt då. Utseendet. Bekräftelsen. Man är försvunnen i något som är så långt borta från det verkliga livet. Men på vägen mot förståelse, insåg jag vad som var viktigt.
Uppmärksamheten har gjort att jag inte vill skriva. Men jag är så sugen, och jag brukade skriva så mycket förr. Nu brukar jag istället tänka att jag skriver en bok i mitt huvud. För det är egentligen så jag vill ha det. Ingen ska veta. Uppmärksamheten ska inte få existera. Men jag vill fortfarande minnas, då jag är en person som är för bra på att förtränga. Tankar som jag förbjuder att tänka, vill jag kunna bearbeta och acceptera.
Livet är något så in i helvete fint, trots att det är så satans jävla svårt. Det ända jag känner för att göra är att vara kreativ. Och kanske är detta på grund av att julen närmar sig och pirret aldrig försvinner på grund av att ljuset kikar fram i form av julbelysning. Kanske vill jag inte alls skriva på bloggen om några dagar, som ett så osammanhängade inlägg som detta, men nu vill jag. Och nu ska jag. Det kommer att gå upp och ner, men jag vill spara. Minnas. Skapa.
Igår tog jag körkort och idag satt jag bredvid en bästa vän när hon gjorde sin första tatuering. Det är ganska (väldigt) fint.