12.12
Det är nu man ska skriva en årsresumé och lägga ut bilder på alla fantastiska resor man har gjort och minnas det man har varit med om. Men då ska jag vara djup och tråkig och svår och skriva att jag inte har någonting att skriva. Året har varken varit bra eller dåligt, så jag är varken nöjd eller missnöjd. I vissa stunder har jag svävat på moln pga lycka och tacksamhet, andra gånger har jag inte brytt mig, och sedan har jag nästan gått under. Jag skulle säga att jag till femtio procent av detta året legat under mitt täcke och kollat på serier (kanske lite överdrivet bara). Detta i sig tycker inte jag är något negativt men jag har förståt att det i längden inte alls är hälsosamt. Det säger ju sig självt, haha.
Kanske får det mig att rymma ifrån verkligheten, trots att jag inte har något specifikt att rymma ifrån än mig själv. Men det får mig att se upp till något. Se upp till något annat liv än det jag lever. Detta i sig har gjort att jag har försökt att bry mig mindre om hur det går för mig i skolan, men fortfarande kämpat arslet av mig för att klara av den. Jag vill inte vara den som när jag är äldre ångrar att jag inte försökte. Försökt har jag gjort och mer kan jag inte göra. Jag har också försökt att övertala mig själv att det är roligare att gå ut och festa med vänner än att ligga hemma under täcket. Detta har jag sedan bevisat för mig själv att det är rätt och att jag faktiskt förtjänar att ha roligt har jag insett. Jag har haft så många bra stunder, vinglandes med bästa vänner och jag tackar Gud för de människor jag har runt omkring mig.
Det är så svårt att formelera med ord. Eller egentligen är det svårt att formelera överhuvudtaget. Och det är ganska konstigt att det är så svårt, när det är världens mest självklara för mig. Jag kan börja gråta, just nu, för att jag tänker på personer som är så viktiga för mig. Jag är så fruktansvärt lycklig att jag har vissa människor i mitt liv. De som får mig att känna mig viktig. De som får mig att göra saker, jag aldrig trott jag vågat göra. De som jag alltid vet finns där. De som gör små saker, säger små saker, som kanske inte spelar någon stor roll för dom, men som betyder hela världen för mig. De som vet mina mörkaste hemligheter, men inte dömmer mig. De som stannar kvar, när jag tror att de ska försvinna.
Egentligen spelar inget annat någon stor roll. Jag skiter i att jag inte tagit vara på tiden, och livet, under året när jag ändå haft så äckligt bra stunder med människor jag tycker om. Jag har lärt mig att vara tacksam över det man får och jag kan inte begära mer än det jag har. Jag är för all tid tacksam. Och kanske blir det något jag ska ta tag i ändå, under detta år. Att ta vara på tiden. Att utmana mig själv och mitt liv även om jag är sorgsen. Livet är allt man har, och då får man skapa minnen men det man har. Med en bra inställning kommer man himla långt och det är det jag ska försöka att ha. Det finns så mycket jag inte har sett än. Det finns så mycket jag inte har upplevt än. Det finns så mycket jag inte har kännt än. Fler och fler frågor om livet, äventyr och framtid skapas och jag ska leta efter svaren. Detta skriver jag med så mycket förväntningar men också så mycket rädsla. Men det kanske man får räkna med.
Så, tvåtusenfjorton var inte mitt år, men kanske blir tvåtusenfemton det. Och om det inte blir det, så gör det ingenting, då jag förhoppningsvis har många år framför mig att försöka på. Och jag är redo att försöka.
Du är bäst