07.54
Jag har blandade känslor till det, även fast jag tycker att jag borde vara ledsen.
Men jag nämner aldrig hans namn längre. Och minnena blir allt mer suddiga för att jag är förjävla bra på att glömma. Alldeles för bra.
Och kanske borde jag inte skriva om det här men allting är redan sagt och gjort ändå.
Jag blir så trött på när alla andra säger Föralltid. För ingen menade det lika mycket som vi gjorde. Varenda gång jag sa Föralltid trodde jag att det skulle vara precis det.
Men jag antar att vi var precis som alla andra. Även fast det kändes som att vi var dom ända.
Och det gör så fruktansvärt ont
För att du gjorde mig så hel
För att du var så jävla viktig
För att jag njöt av dig
För att vi var helt självklara.
Det otippade blev det tippade och jag trodde aldrig jag kunde bli så förvirrad. Jag kan knappt beskriva det för att orden bara blandas.
Hur ska man fortsätta med ett förhållande när det finns ett stort jävla problem och problemet är en själv?
Och kanske var jag självisk i beslutet jag tog. Och jag frågar mig ständigt hur det kunde varit du som blev sviken, när det var jag som led.
Men du var verkligen det finaste jag hade.
Och tillslut hatade jag mig själv, mer än vad jag älskade dig.
Och nu nämner jag aldrig hans namn längre.