Kajsas.

 

Uppsatserna är skrivna. Proven är gjorda. Redovisningarna är genomförda. En vanlig dag består av att hänga i skolan för någon enstaka lektion, göra någon enstaka liten uppgift, ha något samtal med en lärare för att diskutera betyg, komma hem för att planera veckans roligheter, hinna äta och sova en snabbis, för att sedan möta upp de andra, förtära alkohol och dansa, umgås, skratta, prata. 

 

 

Dagen man har längtat efter så länge. Dagen som utgör så många utropstecken men skapar så många frågetecken. Att ta studenten är något jag vet att jag längtat efter sedan typ sjuan. Då var det dock inte på samma sätt som på gymnasiet. Det har alltid gradvis kommit närmre, men det har alltid kännt så långt borta. Och när jag har gratulerat mina vänner när de tagit studenten, har en röst inom mig skrikit att jag vill också, men en lika hög röst har sagt till mig att jag är tacksam att jag har några/något år kvar. 

 

 

Jag kan bara beskriva känslan med ett ord: lycka. Att sluta skolan har en stor del med det att göra. Jag har hatat skolan men jag har mycket att tacka den för. Idag kan jag vela krama de lärare jag har hatat, för de saker de har lärt mig. Jag kan vela riva sönder mina arbeten jag har skrivit, men fortfarande vara stolt över mig själv att jag har gjort dem. Jag kan tänka tillbaka på de stunder där skolan gjorde det svårt att andas, men idag klappa mig själv på axeln för att jag fortfarande klarade av den. 

 

 

Men den största anledningen till lyckan är människorna jag kommer att ha bredvid mig när jag springer ut från skolan jag älskar. Oavsett om vi står fulla på ett dansgolv, sitter i soffan och kollar på tv fem timmar i streck, äter mat i en matsal vi hatar, sitter tidigt på morgonen tjugo minuter innan ett nationellt prov, bakis, och vill spy, fuskar på prov för att vi inte längre orkar bry oss nog för att plugga, så är jag ständigt tacksam.